Det känns som om Mona har kommit lite i skymundan. Men nu är det dags för henne att få lite plats. Hon är ju min första bengal och har en speciell plats i mitt hjärta. Mona har aldrig varit till besvär, hon märks nästan inte. Har aldrig haft sönder något, aldrig varit sjuk, bråkar aldrig. Inget väsen kring henne, helt enkelt. Adrian har fäst sig väldigt mycket vid henne, så när han ska gå o lägga sig väntar hon vid hans dörr för att bli insläppt och sedan sover de tillsammans. Hon kelar inte med vem som helst, utan hon väljer med omsorg både med vem hon vill gosa och när. Hon har en stark integritet. Två kullar har hon hittills haft och båda kullarna föddes i Adrians rum. Hon har varit en fantastisk bra mamma. Hon har skött om sina små, putsat och pysslat om dem. Nu väntar vi en tredje kull och det känns så spännande!!