Tänk så mycket man kan oroa sig för, om man vill...

Innan kattungarna var födda oroade man sig för förlossningen, sen fick man vara orolig för de första kritiska dagarna. Sedan var jag orolig över att de inte skulle växa på sig ordentligt. Nu under avvänjningen finns också mycket att vara orolig för.. nyss var det Vivi som ökat onormalt mycket i vikt.. ( ja, vad är normalt???)

Mona som har sprängfyllda juver... säkra kattrummet.. ja, det byter liksom av varann hela tiden. Snart får man väl börja oroa sig för tonårstiden också   , flytt hemifrån..  

men någonstans måste man sansa sig, det blir ju inte bättre för att man oroar sig..

när det gäller mina egna barn, så upplever jag inte att jag är speciellt orolig. nästan tvärtom.. har ju glömt bort hur det var med Adrian, men jag var nog rätt orolig om jag tänker efter.. Därför vill jag tro att jag vid nästa kull så känner jag mig nog säkrare.. hoppas jag..

over&out

V

tony, the rebel